Svaret på Frågan


Frågan jag hade så länge var VARFÖR visade min syster Margareta sitt avtal för mig. Hon kunde ju röjt undan pappas kopia, vilket  måste varit det hon visat mig, och sen hade jag och Gunnar aldrig haft en aning om att det fanns ett skrivet avtal. För ingen hade berättat det för oss. Men det kunde ju förstås inte hon vara riktigt helt säker på. Bara för att hon, Birger och vår mor Alma bestämt sig för att hålla tyst om det skrivna avtalet betyder ju inte att pappa Jan inte någon gång råkat informera någon av oss andra två syskon om det. För någonstans så försökte alltid pappa Jan vara rättvis, även om han nästan helt köpt sin ex-frus idéer om att vi andra två var värdelösa. Pappa älskade barn och ändå sa han en gång till mig, tror det var 2007 eller 2008, att jag inte behövde ta med mig mina barn när jag hälsade på honom. Det sårade mig oerhört mycket och jag har berättat det här mängder av gånger för vår mamma Alma, som varje gång reagerat oberörd med en nästan glasartad blick. Jag kunde inte förstå varför hon inte blev upprörd också, för om min ex-man sagt att han inte ville träffa våra gemensamma barnbarn hade jag blivit väldigt arg. 2009 fick jag svaret på den frågan när hon själv, Alma, sa till mig att jag inte behövde ta med mig mina barn när jag hälsade på henne. Det var HON som tyckte att mina barn var värdelösa och min gissning är att hon nedvärderat dem så många gånger att pappa snappade upp det. Liksom hon gjort mot Gunnar och mig i alla år. Samtidigt som hon höjt sina Gyllene Barn, Birger och Margareta, till skyarna och uppmanat honom att hjälpa dem med ditt och datt. Tanken har faktiskt föresvävat mig att anledningen att Margerata ”fick” en hel sommarstuga av pappa knappt 20 år gammal var för att mamma Alma propsat på det eller på något sätt stöttat idén. Den tanken fick jag när jag läste hennes svador om att Margareta uppoffrat sig när hon ”tagit över stugan” och rena lögner om att stugan varit ”ofärdig” då 1991. Dvs mor Alma påstod att Margareta själv fått färdigställa stugan, vilket är en ren och skär lögn. Hon hade tapetserat om lite och fixat här och där. När de sen fick el installerad i stugan var det vår bror Gunnar som gjorde det jobbet – helt gratis. Stugan hade varit färdigställd innan 1980! I många år hade den sen använts dels som familjens sommarstuga, av oss ungdomar själva på exkursioner i vildmarken och av pappa när han byggde sig ett nytt permanent hus på gården.

Ingen har någonsin frågat ifall Gunnar eller jag ville göra det offret och ta över sommarstugan. Inte på något minsta vis har vi ställts för det alternativet. Samma år hade både han och jag fått våra första barn, pappas första barnbarn, och han ”ger” stugan till sin 20-åriga, ogifta, barnlösa minsta dotter. Det var ologiskt, ifall inte någon lurat i honom att ifall han gjorde det skulle Margareta lättare eller oftare hälsa på honom. Att besök av hans då enda barnbarn, Sigrid och George, inte var alls lika viktiga. Minns att pappa Jan älskade barn och han har alltid varit mycket förtjust i Gunnars äldsta pojke George, så att han inte ville ha många besök av den lilla familjen ifrån Stockholm är och förblir ologiskt. Margareta bodde då i en lägenhet i Lund och vi andra bodde i var sin ände av Mälaren, dvs avsevärt mycket längre ifrån gränstrakterna runt Skåne-Småland, som vi pratar om här. Vi andra var också gifta och hade mer ”fasta” liv. En sommarstuga hos morfar/farfar hade vi faktiskt gärna delat, eftersom redan då hade Gunnar och jag börjat umgås mer regelbundet då våra livsvägar sammanföll mer än de andra syskonens. Birger var barnlös ungkarl mesta tiden, med olika struliga förhållanden och Margareta var som sagt en ungdom. Sen att pappa redan 1988 kallat Margareta för en ”manipulativ ha-girig” person gör saken ännu mer underlig. Året efter hade hon bytt förnamn till pappas älskade mammas förnamn, vilket vår mor Alma skyllde på mig för. Jag hade inget med namnbytet att göra, men såna detaljer har aldrig spelat roll i Almas fantasivärld. En gång när hon väntat Margareta hade jag kastat fram namnet som ett förslag, för jag gillade namnet och tyckte det skulle vara roligt om något barn döptes efter farmor. Mamma ogillade namnet och det blev ett namn som henne bästis i skolan haft istället. 1989 hade jag gift mig och om jag inte fått missfall hade jag fått barn samma år. Ett namn jag funderat på att använda – om jag fick en flicka – var farmors. Det var knappast någon hemlighet, men sen samma år bytte Margareta namn till just det och sen var det ”taget”. Hade blivit tjatigt att använt det efter det. Jag blev inte precis arg, men tyckte nog det var bra fräckt av henne, eftersom hon visste vad jag planerat. Hon har aldrig brytt sig om andras känslor och känner att hon själv är tuff och framåt när hon kör över andra. De som blir sårade är mesiga och förtjänar det, i hennes värld.

Det säger jag inte för att vara elak, utan för att jag verkligen känner henne. Det var mitt jobb att fostra upp henne sen hon var ett spädbarn. Det var jag som gungade henne i sin babysäng tills hon somnade, jag som lärde henne gå, pottränade henne och lärde henne prata. På det hela taget agerade jag som en dygnet-runt barnflicka. En sån som rika barn har för att deras mammor inte orkar bry sig. Så jag känner henne och när hon var fyra år insåg jag att någonting fattades i henne. Jag var bara tretton år då och förstod inte vad det var, men uttryckte det som att hon inte verkade kunna ”känna” saker som andra. Något var ”fel” på henne rent känslomässigt. Ett par tre år senare så dödade hon en kattunge på vilje. Ingen verkade bry sig. Inte ens kattungens ägare. Det var fullkomligt surrealistiskt för mig, för jag var den enda som verkade se att någonting var fel på henne. Inte för att jag inte älskade henne väldigt mycket ändå, men kärlek får inte vara blind. Hur mycket man än älskar en annan människa får man aldrig rättfärdiga dens övergrepp mot andra varelser. Den där kattungen förtjänade inte att dö bara för att hon ville testa om det jag sa om hunden var sant. Att hunden skulle döda kattungen om hon fick chansen. Det var sant och efteråt visste hon det, men ett normalt barn i den åldern hade inte behövt ”testa” saken. I samma veva ville hon testa om saker brinner och eldade upp en skog, efter vad jag hört pappa berätta. Han var där när det hände och fick ringa brandkåren. Hon hade eldat i gräset och låtit det ta sån fart att det spritt sig in bland träden. Redan som femåring visste jag hur man stoppade gräsbränder, men jag tror inte hon ens velat stoppa den där elden. Hon ville nog, liksom med kattungen, se vad som skulle hända. Eftersom hon också visste att hon varken skulle bli straffad för det eller ens få mycket skuld för det så var det förstås värt det, när hon nu saknar förmåga att sätta sig in i andras sorg och känslor av förlust. Att förblinda folk med inbillningar är en av de roligaste tricken hon vet, vilket jag vet ifrån vad hon själv berättat för mig under sin uppväxt. Hon skröt för mig om sina förmågor. Speciellt som hon egentligen inte alls är söt eller vacker, men hon ändå fick mängder av pojkar att vilja vara ihop med henne. Hon såg att rent estetiskt så var jag mycket sötare, men ändå dumpade alla pojkvänner mig på löpande band. Ingen verkade vilja vara ihop med mig hur söt jag än var. Eller hur snäll och rar jag än var. Man måste lura folk att vilja vara med en, att tro man är något speciellt, brukade hon säga till mig. Jag ville inte lura någon på något vis.

Då kommer vi till den verkliga frågan som jag har fått ett svar på. Jag har inte rådfrågat någon advokat eller jurist om det här svaret, men det kom till mig som den enda möjliga orsaken till varför Margareta visat avtalet för mig. Det fanns TRE kopior av avtalet ifrån början och Margareta visste om det. Hon hade först tänkt att hålla så låg profil som möjligt om att det ens fanns ett avtal. Till mig har hon sagt att det inte fanns något skrivet avtal och inte heller Gunnar hade någon aning om det. Men som sagt, vad pappa Jan sagt till oss hade inte Margareta någon kontroll över. Birger och mor Alma har noga låtit bli att på minsta vis avslöja saken under alla tonvis av samtal runt sommarstugan vi haft genom åren. Alma kunde ringa upp mig och gapa och orera om att nu tror Jan igen att stugorna är hans. Hon hänvisade både i de här samtalen till Birgers stuga och Margaretas. Så pappa Jan ansåg att stugorna var hans, hans syster som bor på samma gård hävdar att de var hans, och rent juridiskt är de hans då de står skrivna på honom i lagfarterna och ligger på gården som uthus eller något liknande. Ifall de ens är skrivna som sommarstugor är alltså tveksamt. De kanske bara är klassade som ”uthus”. Det är var mor Alma påstår när hon tycker att jag och Gunnar ska acceptera att stugorna ägs av våra syskon för att de förtjänat dem och att de ändå inte är värda något, så vi ska strunta i skrivna avtal. Det är vad Alma vill och det enda hon tjatar om ifall hon nämner den här saken. Vi ska acceptera det Birger och Margareta säger, ignorera vad pappa egentligen avsåg när han ”gav” stugan till Margareta eller byggde en stuga åt Birger. Vi vet ingenting om vad som gäller Birgers stuga, för enligt pappas syster byggde Jan stugan åt honom. Om Birger är ens hälften så smart som han själv tycker så borde han kunna bevisa det han själv alltid sagt, nämligen att han köpte allt materialet till stugan. Allt sånt borde stå i ett avtal han har fått av pappa, liknande det som pappa skrev åt Margareta. Ingen har sett Birgers avtal och varken jag eller Gunnar känner till dess existens. Men det är en helt annan sak med Margaretas avtal. Fram till att hon visade mig avtalet var hon i samma sits som Birger, men i och med att hon visat mig avtalet så kan ingen påstå sig inte känna till det.

Nu närmar vi oss svaret på frågan, som du kan se.  Jag har också en känsla av att det är Margaretas tjocka make Klister som tänkte ut det här eller som fått hjälp av någon smartare typ att tänka ut det. Klister har all anledning att vilja separera mig ifrån min syster och sen 2005 har han varit duktig på att göra detsamma. Julen 2004 hade varit väldigt trevlig och jag var chockad över hur medmänskligt och ”normalt” Klister och hans mamma hade behandlat mig. Efter decennium av nedvärderande behandling ifrån min egen familj och även, tyvärr, ifrån min makes familj, så var det fräscht och underbart att bli behandlad som en värdig människa av ett par människor. Jag hade haft det väldigt trevligt och jag var glad att min syster gift sig med en trevlig karl för omväxling skull. Hennes förra karl hade avskytt mig och han t o m gjorde obehagliga närmande emot mig på deras bröllopsfest, så jag tyckte han var störd. Nu tror jag han var sån för att han var ihop med Margareta och han var svartsjuk och arg på att hon aldrig visade några upprörda känslor hur mycket han än försökte få henne att reagera. Så det kanske inte var helt hans fel att han var en idiot, men det var vad han var för mig. En väldigt otrevlig sån, som jag aldrig gjort något emot, men som ändå alltid var aggressiv och nedvärderande mot mig. Kanske han har någon form av syndrom som gör att han är sådär otrevlig, vad vet jag. Det var ialla fall trevligt när han försvann ur familjen och jag slapp hans elakheter. Så julen 2004 kände jag hopp om att kunna umgås med Margareta familjevis igen. Det var roligt. Men sen ringde mamma Alma när vi kommit hem och skällde ut mig. Hon sa att jag hade skämt ut mig på julfesten och att alla var illa berörda över mitt och mina barns uppförande. Jag förstod inte vad hon talade om alls och blev mycket arg på henne, för just då satt Margaretas enda son i Thailand och tsunamin hade dödat hundratusentals människor. Så hur kunde hon bry sig om vilken hemsk familj jag hade just då? Jag skällde ut henne tillbaka för hennes okänslighet och la på. Mindre än en timme senare ringde Alma tillbaka och skällde ut mig för att jag inte brydde mig om min gudson, Margaretas son, och alla döda i tsunamin. Surrealistiskt!

Sommaren 2005/2006 (minns inte vilket) var jag nere med min äldsta dotter Sigrid för att hon skulle umgås med Klisters äldsta dotter i några dagar. De är jämngamla och kom först väldigt bra överrens, tills flickan gjorde något elakt mot min dotters snälla pojkvän. Har för mig att det var det som gjorde slut på deras vänskap några år senare. Ialla fall blev Klister lite rund under fötterna framåt natten och försökte sig på lite närmanden. Ungefär som ex-maken på bröllopsfesten. Det är anledningen till varför jag tror han har intresse av att ”göra sig av” med mig. Långt tidigare, kanske redan 2003, hade jag berättat om en vän till min man som gjort närmanden mot mig och sen ljög sig ur saken och skyllde på mig. Dvs att jag yrat ihop alltihop. Som tur var trodde till slut inte min man på skiten mer och insåg att det var han som ljög och inte jag. Ialla fall så hade Klister varit mycket sympatiserande och tyckt att sådär gör man inte emot en kompis, dvs stöter på hans kvinna. Sen går han och gör samma sak. Inte bara stöter på en kompis kvinna, för min man har verkligen ansträngt sig för att bli kompis med honom, utan han stöter på sin kvinnas syster. Det är liksom ännu värre. Jag är definitivt inte ens intresserad av honom, medan jag måste erkänna att jag tyckte att min mans kompis var supersöt ända ifrån vi mötte honom och hans fru första gången. Min man tyckte kompisens fru var supersöt, så där var vi kvitt. Vissa människor är söta och charmiga och man tycker om dem. Det betyder inte att de är snälla och rara, tyvärr. Min systers man Klister hade jag känt på mig var menad åt min syster och det var jag som insåg att hennes hemliga beundrare var Klister och ingen annan. Hon hade inte varit särskilt intresserad av honom och trodde mer på någon annan pojkvän. Tror hon gissade på Henrik eller Micke, men jag var bestämd på att det var just den mannen som dumpat henne för ett ex som var den som gav henne blommor. Och jag hade rätt! Det är alltså mer eller mindre mitt fel att Klister fick ihop det med min syster. Och sen gör han sitt bästa för att separera oss åt. Minns släktträffen 2005 och min systers pinsamma anklagelse att jag ”flörtade” med hennes man. Mycket obehagligt efter jag försökt vara trevlig emot honom på en fest där han inte kände knappt en kotte. Kanske det hon såg som mitt flörtande egentligen var hans intresse? Det är möjligt, men det var inte delat isåfall.

Så nu har vi ett skäl varför jag skulle pekas ut som den elaka häxan i den här historien. Dels finns det saker jag känner till om Klister, som jag aldrig berättat för hans fru, dels så måste någon få reda på vad som egentligen står i avtalet om stugan. För om ingen känner till avtalet och den försvunna kopian plötsligt dyker upp kan arvsskiftet överklagas till Tinget. Det är svaret på frågan! Någon måste ha läst avtalet och nämna det. Om någon nämner avtalets innehåll, och gör det någorlunda korrekt, och sen alla väljer att ignorera ”häxans” lögner kan ingen någonsin efteråt överklaga arvsskiftet om de bara kunde få mig att skämmas så mycket att jag skamset gick med på vad de än bad mig om att gå med på. I hela deras liv har de med lögner och skam fått mig att gå emot mina etiska övertygelser och göra som de velat för ”husfridens skull”. Att jag nu plötsligt säger ”nog är nog” och vägrar ignorera pappas skrivna avtal är världshistoria för dem. Deras plan var kristallklar, trodde dem. Visa mig ENSAM avtalet och trakassera mig sen att skriva under något helt annat. Gunnar skulle inte fattat någonting och tro att jag bara var förvirrad. De skulle använda hans empati och vilja att tro gott om sina andra ”fina” syskon så han skrev under deras version av verkligheten och sen kunde inte han överklaga, för han hade då fått kännedom om att det fanns ett skrivet avtal och att jag inte tyckte det stämde med vad Margareta påstod det stod i det. Birger har här förstås eget intresse av att se till att vi bara skriver på något de dikterat och hoppas att hans stuga åker med i bara farten. Om det inte finns något avtal på hans stuga kan man förstå varför han håller på såhär. Han tror förstås oss andra om ont och fattade aldrig att både Gunnar och jag hela tiden trott att han och pappa byggt hans stuga tillsammans för pengar Birger hade tillhandahållit. Det var först när Birger påstod att ”samma sak gäller för min stuga” som vi började fundera om pappa byggt även hans stuga och kanske till och med betalat större delen av den. Det där med ”samma sak” rörde till allting väldigt mycket för oss, för ingenting hade fram till dess verkat som ”samma sak” med syskonens stugor. Antingen sköt sig Birger i foten där, eller så är det som han säger.

Julen 2006 minns jag att alla verkade hata mig av de här personerna. Den där trevliga känslan av att bli behandlad som en normal människa med människovärde som jag hade haft julen 2004 var helt borta. Jag kände mig som en ful och billig skräpmänniska. Efter julfesten åkte jag hem med mycket dåliga känslor och sen blev jag svårt sjuk i flera veckor. Då svor jag på att aldrig mer utsätta mig för såna här emotionella övergrepp igen. Mor Alma, Birger och Margareta hade unisont trakasserat mig för de ville att jag skulle utföra ”arbeten” åt dem de inte själva hade någon lust att göra. Deras ursäkter räknades, för varför de inte kunde göra det själva, medan mina inte räknades. Alma är pensionär och hade all tid i världen då att göra det. Birger kunde flytta tillbaka till Sverige och göra det. Ingen hade hållt en pistol emot hans huvud och tvingat honom flytta till andra sidan jorden samtidigt som våra föräldrar blev gamla. Han hade också bara en son på 9 år, fru och hushållerska. Det fanns ingen anledning att han inte kunde utföra sitt arbete ifrån sin stuga på pappas gård och ta hand om vad han själv ville skulle tas hand om. Margareta bodde rent tidsmässigt närmare pappa än jag, hade bara ett barn på 12 år och ett par till styvbarn på 12 och 15 år och alla de hade hon på halvtid max. Hon hade tillgång till stugan pappa ”gett” henne. Men även hon såg inte det absurda i att jag skulle göra ”jobbet” att spionera på pappa och överge min familj. Jag som hade fyra barn på heltid på 6-15 år och bodde långt ut på landet, hade dålig ekonomi pga arbetslöshet och dålig hälsa pga något vi ännu inte fått diagnoserat, men som sen visade sig vara dödlig anemi. Dvs jag var fruktansvärt trött och muskelsvag. Anemin gör att kroppen får dålig syresättning och delvis dör, därav ”dödlig”. Till slut ger kroppens organ upp och man dör fullkomligt. Det tar många år för kroppen att återhämta sig efter mer än 6 år av svår anemi och jag ser nu att mitt håravfall redan 2002-2003 var pga av svår anemi. Så det kan hända att mina muskler alltid kommer vara så här svaga och darriga, men åtminstone fungerar de någorlunda nu och alla mina värden är superbra. Jag mår väldigt bra numer! Tyvärr har det inte glatt somliga i min familj och mor Alma skriver sen min födelsedag i början på juni den ena diagnosen efter den andra för att sänka mig.

Våren 2005 satt pappa och jag på hans favoritplats på hans gård och pratade om något som var oerhört viktigt för honom. Jag förstår nu att han ville ha mitt godkännande. Som jag nämnde tidigare så höll han inte med sin ex-fru riktigt att det var Margareta som var den duktiga och rejäla av oss två. Hur hon än försökte få honom att tycka det så gick det aldrig in i hans huvud. Någonstans i hans hjärta mindes han den lilla flicka han älskat för länge sen och som delade hans värderingar om mänsklighet och hårt arbete. Hans ex-fru, min mor, var lat och ha-ig, och just den där själviska ha-iga latheten kände han igen hos Margareta. Och hur det nu än är så kan man fundera på om hon inte blev djupt irriterad på att han fortfarande tyckte om mig trots allt negativt som hon ympade in om mig och mina barn. Hon och hennes mor Alma, för jag anar att hon fick hjälp därifrån nu, efter jag läst vad Alma skriver om mig och min familj, dels direkt till oss, men även bakom ryggen till andra. Att tro att någon är på din sida, som inte är det, är oerhört farligt. När man tror att ens mor älskar en och stöttar en även bakom ens rygg, bara för att man själv är sån emot ens egna barn, kan man naivt öppna upp sig till sårbarhet. Och när någon, som egentligen är emot en, får veta känslig information om en kan de använda den som ett vapen emot en. Bara en tanke. Det är det som gör att jag inte bara kan anklaga Margareta för allt det här. Hon är feg och självisk, men någonstans så tror hon att hon har rätten att göra det hon gör. Och den känslan måste hon ha fått någonstans ifrån. Jag tror hon fått den ifrån vår mor Alma. Alma har sagt till henne att hon förtjänar mer och att jag är en dålig människa som förtjänar mindre. Naturligtvis inte exakt med de orden, men på många andra sätt och vis. Alma har övertalat henne att hon förtjänar att få stugan i arvsskiftet utan att bry sig om det fåniga avtalet pappa skrivit med henne. Klister har hjälpt henne att sätta dit mig, och då slagit två flugor i en smäll, genom att iscensätta visningen av avtalet för mig. När jag kom till pappas gård den kvällen var Klister och Margareta där. Plötsligt måste Klister åka ett ärende ner till stugan. Jag trodde han ville undvika mig för att han numer inte alls tycker om mig. Det var känslan jag fick, fast jag har för mig han sa något om att jag och Margareta skulle umgås. Sen gick hon iväg och lämnade mig ensam så det där med att ”umgås” stämde ju inte.

Jag minns hur jag satte mig ner på soffan framför TVn den där söndagkvällen två dagar efter pappa Jan åkte hem ifrån sjukhuset. Han åkte hem till sin gård tillsammans med mig, som jag sa till honom att göra. Inte i sitt kött, men i sin ande. När jag satt där hörde jag Margareta ropa på mig utifrån köket. Väldigt strängt ropade hon ”Kom hit” och mitt namn. Hon blev märkbart irriterad när jag inte rörde mig tillräckligt fort och ropade det igen, nu strängare. Jag blev lite ledsen av att hon var arg på mig, precis som jag alltid brukar bli när jag gör henne upprörd. Det är väl de där ”föräldrakänslorna” som sitter kvar, att jag vill att hon ska vara glad och lycklig jämt. Jag minns att jag går fram till henne och ser att hon håller ett papper i handen, som hon uppmanar mig att läsa. Hon låter lite sträng på rösten och jag känner mig dum och liten. Jag börjar titta efter några glasögon och säger något om det att jag inte ser så bra längre. Hon blir mer irriterad nu och säger till mig att läsa ialla fall. För att inte göra henne ännu argare läser jag ändå och med lite möda går det bra. Det är nu som vår bror Gunnar kommer in genom köksdörren och ser oss stå där. Det tog ett par dagar efter jag beskrivit exakt hur jag och Margareta står där och hur hon håller i avtalet som jag läser innan minnet återvände till honom. Händelsen hade ju utspelat sig för över ett halvår sen och jag tror nu att anledningen Margareta drog ut på tiden så mycket att börja med bodelningen av fastigheten var just för att få Gunnar att glömma den här scenen. Det var absolut INTE meningen han skulle se mig läsa avtalet. Det var jag som skulle kastas till vargarna, inte Gunnar. Han skulle hjälpa dem förinta mig. Men i hans kärlek till mig kunde han inte utföra det uppdraget som planerat. Att Margareta varit snäll och rar emot honom i några dagar av ett helt liv räckte inte för honom att kasta bort en vänskap som byggts upp under årtionden med mig. Vi var ju faktiskt också vänner emellanåt som små barn. Det är något som jag nästan glömt bort, men som Gunnar så fint påmint mig om. Tror Birger gjorde sitt bästa för att så split emellan oss, men Gunnar var så lik sin yngste son Erling som liten och jag verkligen gillar hans yngste son att det är naturligt att jag måste gillat Gunnar också. Jag minns att jag blev ledsen när Birger retades med Gunnar när de var små och jag minns att jag gillade Gunnars sci-fi intressen. Jag tyckte om natur och djur, men ändå gillade jag aldrig Birgers fågelbesatthet. Att kolla på fåglar genom kikare kändes bara tråkigt och onaturligt.

Där stod jag alltså och läste Margaretas avtal medan Gunnar kom emot oss. Minnet av att känna mig stressad av hur ohyfsad jag var som inte hälsade på honom har stannat kvar hos mig. Jag kände att jag borde ta bort blicken en kort stund och säga ”Hej”, men något hindrade mig ifrån det. En känsla av att om jag gjorde det så skulle Margareta ta bort avtalet och jag skulle aldrig få läsa det klart. Gunnar har berättat att han fick en lite stressad känsla ifrån henne och det stämmer väl med känslan jag snappade upp. Så snart jag läst klart och lyfte blicken ryckte hon till sig pappret så att inte Gunnar kunde läsa mer på det än han redan gjort. Han hann se att det handlade om hennes stuga och såg ut som ett avtal, sen drog hon bort det. Ungefär där började deras fåniga plan gå ”päronformad”. För planen var ju att få Gunnar att tro att jag var en elak häxa som avundsjukt ljög ihop att jag läst avtalet bara för att göra illa min vackra och framgångsrika lillasyster. Låter väldigt övertygande hela scenariot om man inte känner till sanningen om oss två systrar. Alla storasystrar som offrat 15 år av sin mest själviska period i livet åt att ta hand om och fostra upp en lillasyster är knappast av den kalibern att de kan göra något så vidrigt mot sin ”baby”. Det är sanningen. En sanning som förstås inte Klister känner till och som Margareta saknar inlevelseförmåga att förstå. Hon har aldrig haft en lillasyster, aldrig offrat sig för något barn i sin mest själviska tonår. Hon var en självupptagen tonåring, som färgade håret, sminkade sig, hade pojkvänner och drack sig berusad, när jag i samma ålder ägnat mig mest åt henne. Att jag vid 17-18 års ålder började gilla pojkar gjorde henne väldigt upprörd och rent hatisk mot mig. Ett hat jag haft äran att studera i hennes kvarglömda dagbok, som låg i ett nattduksbord hos pappa. Tyvärr råkade jag öppna boken, och hann se en del av hennes hat emot mig under den perioden i mitt liv. Jag minns att jag mådde väldigt dåligt just då. Dels led jag av svår migrän, som var en stor hat-källa för henne kunde jag se i dagboken, även om hon aldrig uttryckte det som om jag var sjuk. Jag var bara ”elak” när jag bad henne sluta spela piano i rummet under min säng, där jag låg i svår migrän och behövde tystnad några timmar för att komma ur tillståndet. Dels så mådde jag dåligt för jag var väldigt kär i en ung man, som en stund uppvaktat mig och sen struntat i mig. Vanligt fall av krossat hjärta och jag hade ingen aning hur jag skulle göra för att sluta må så dåligt. Jag minns än idag hur intensivt jag längtade tillbaka till hans armar och hur mycket jag önskade att han kände samma sak. Många år senare fick jag veta direkt ifrån honom att han varit oerhört attraherad av mig, men att han ville vara cool så han valde att strunta i sina känslor. Jag blev alltså dumpad för att jag inte var tillräckligt värdefull. Vem har bestämt att jag är värdelös?

Efter jag slutade läsa avtalet försvann Margareta en stund med pappret. Jag och Gunnar talade med varandra och ingen nämnde sen någonting om det här avtalet på flera månader. En gång under vintern så nämnde jag det för Gunnar och blev mycket förvånad över att han inte kände till det. Jag sa till honom att Margareta visat mig det efter pappa dog och han svarade ungefär ”jaså, jag trodde inte det fanns något avtal”. Så han hade inte assimilerat minnet av avtalet vid det laget. Det var bara ett papper om hennes stuga han sneglat på och redan under vintern så hade minnet försvunnit under andra minnen. Men minnen är ju som minnen är och en dag kan de mest märkliga saker komma fram. Vi glömmer ingenting, vi bara tror vi glömmer. Att han började minnas igen satte verkligen käppar i hjulen för planen att göra mig till en lallande idiot i allas ögon. De enda som idag verkar 100% köpa den teorin är de fyra personer som har allt att vinna på att den idén manifesteras. Det är först Margareta själv, som förstås vet att det är 100% lögn det hon säger, men som velat uppnå att trolla bort sin stuga helt ifrån arvsskiftet så att allt hon behövde betala var själva arvstyckningen och att få ett eget elavtal med räknare och allt. Ifall stugan är så värdelös, som hon och Alma påstår, så kanske det var vad hon tycke var allt hon kunde lägga ut. Sen när den biten var klar kunde hon ta kontakt med en riktig stugförmedlare och sälja stugan till en vettig summa. Kanske det gett henne en vinst på 2-300 tkr. Dvs mitt liv och min kärlek till henne är max värd 2-300 tkr för henne. Vissa människor är kapabla att sälja sina barn för pengar så att hon är kapabel att sälja sin låtsas-mamma för pengar är inte alls kontigt. Det är ju något fel på henne rent emotionellt, som sagt. Hon har inte någon nytta av mig heller längre för vad jag än betydde för henne så har Klister tagit över hela den biten. Han är till och med äldre än mig. Så från att ha haft en kärleksfull låtsas-mamma har hon nu en grandios låtsas-pappa, som säger till henne vad som är rätt och vad som är fel. Han har uppfostrat henne till att vara något helt annat än vad hon var förut. Det är så jag inte känner igen henne. Min låtsas-dotter är borta och kvar är någon helt annan människa.

Det är därför jag inte helt skyller på Margareta, även om jag vet fulllkomligt vad som fattas henne. Det finns en diagnos på hennes dilemma. Problemet med den diagnosen är att en människa som lider av detta är som kappan för vinden. De byter helt personlighet beroende på vilken människa de är med. Jag hade hoppats från djupet av mitt hjärta att Klister skulle ha ett gott inflytande på henne. Hon hade berättat för mig att hon fann hans känslosamhet mycket underlig och kunde inte förstå den. Jag hade hoppats på att det innebar att han ”kände” vad som var rätt och vad som var fel, för gudarna ska veta att min syster inte själv har koll på såna detaljer. Där är hon rasande lik vår mor Alma. De älskar vackra kläder, resor, bländande beundran ifrån män och de är lata och bekväma. Det lustiga är att egentligen gillar de inte alls varandra. Så mycket att mamma lät mig uppfostra Margareta. Jag älskade Margareta så mycket jag kunde förmå, med tanke på att hon var så långt ifrån mig själv i sin moral och etik. Jag verkligen försökte hjärntvätta henne att se hur saker ska vara och inte vara. Vad som är snällt och gott och vad som man ska undvika för det leder till smärta och sorg. Men hur mycket jag än försökte, och hur mycket än pappa Jan försökte, så i grunden har hon alltid varit samma själviska egoist som sin riktiga mamma. När mamma gjort något riktigt elakt och ondskefull har hon alltid kunnat med sina historier kleta skulden på någon annan. Antagligen rätt på offret för hennes elakheter. Idag kan jag se hur hon kletar skulden på mig, fast det var hon som lovade mig att Margareta var pålitlig. När sen Margareta går och ljuger om att ha visat mig sitt stugavtal så är det bevisat att mamma Alma hade FEL angående hennes pålitlighet. Då sprider Alma ut åt höger och vänster att det är jag som är opålitlig med en massa sjuka påhitt om min psykiska hälsa och om min mans ”övergrepp”. Min man som aldrig varit annat än snäll, generös och hjälpsam mot henne. Det var han och hans far som hjälpte henne med hennes sommarhus, när ingen annan ville. Sån hjälp och vänskap betyder ingenting för vår mamma Alma. Hon spottar människor som ställt upp på henne i ansiktet utan minsta eftertanke eller ånger. Sen sitter hon där och hittar på elaka historier om dem när de inte längre vill hjälpa den elaka och själviska kärringen.

Just nu sitter vår mor Alma i sin egen stuga och undrar varför vi inte är där och hjälper henne sköta om fastigheten. Hon tycker, på fullt allvar, att jag och min man ska åka dit och gräsröja stället. Att hon ens har mage att föreslå något sånt efter hennes sjuka attacker mot oss visar på att hon helt klart har någon form av störning. Någonting funkar inte i hennes hjärna som det ska. Det får mig att tänka på alla år hon klagade på de inkompetenta terapeuterna som hennes arbetsgivare tvingade henne att besöka. Anledningen hon var tvungen att gå till terapeut är för att hon själv arbetade som terapeut och det är något som såna måste göra. Antagligen för att man ska veta att de själva inte är sjuka i pallen. Människor med viss typ av personlighetsstörning brukar avsky terapi på sig själva har jag nu fått reda på. För något år sen fick jag veta att hon blivit prickad i tjänsten för oegentligheter mot en arbetskamrat, vilket jag inte ska gå närmare in på här eftersom jag inte känner till så mycket om saken. Men hon blev prickad och i hennes värld så var det orättvist. När jag hävde ur mig något argt om den som anmälde henne, försvarade hon honom med att han varit så förtjust i henne, eller hur hon uttryckte det. Vilket är fullkomligt absurt. Ingen man anmäler en kvinna han är ”förtjust i”. Man anmäler någon man avskyr. En psykopat kan anmäla en kvinna som inte lyder honom förstås, men han är aldrig sant förtjust i henne. Han vill bara ha kontroll över henne. Om en psykopat charmat mig, fått mig intresserad, sen gjort något som fått mig misstänksam, blivit sur på att jag avslöjat hans verkliga agenda och sen börjat hota mig eller anmäla mig för olika saker så hade jag ALDRIG tyckt synd om honom efteråt. Jag hade sagt ”far åt pipsvängen” om honom. Jag hade funderat fram och tillbaka ett tag och när jag till slut fattat att han måste varit psykopat av något slag hade jag lämnat hans djävulskap emotionellt sett och inte gett honom mer empati-poäng. Händelsen Alma hade hänvisat till hade utspelat sig ungefär 35 år tidigare. Det är gott om tid för en kvinna att inse att någon bara är en hämndlysten psykopat. Speciellt som hon var psykoterapeut och alltid tjatade om ”psykopater” varenda gång någon betedde sig illa. Hon har säkert rätt om en del, för onekligen kan alla ha rätt om en hel del och hon har ofta rätt om en hel del. Men så snart hon blir inblandad i något som kan väcka vissa ”känslor” hos henne blir hon underlig och börjar projicera sina egna fantasier på sina meningsmotståndare. Antagligen blev hon prickad för att hennes arbetsgivare inte uppskattade vad hon gjort mot sin kollega, som inte uppskattat det heller. Med vad jag vet idag så förstår jag att det måste varit så.

Tillbaka till vilka som har att vinna på att jag framställs som en lullande idiot. Jag nämnde Margareta och stugan. I samma veva kunde jag nämnt hennes gubbe Klister, men han har då ett andra motiv och det att jag och Margareta aldrig hittar tillbaka till varandra så att hon förstår vilken äckel-gubbe han egentligen är. Antagligen måste han sagt något till henne på släktträffen 2005 som fått henne att tro att jag ”flörtat” med honom för jag vet att jag inte gjorde något åt det hållet. Kan nästan säga att jag mer ”flörtade” med nån snygg kusin än med min svåger, för jag blev mer lycklig av att prata med min nästan jämngamla kusin, som jag brukade bråka med som liten. Det var så roligt hur mycket vi nu tyckte om varandra jämfört med när vi var små och småkivades. Samma sak kände jag vid pappas begravning. Jag tycker väldigt mycket om den här kusinen och så är det med några till kusiner jag har. Både pojkar och flickor. De är så trevliga och underbara att jag önskade de var mina syskon istället för Birger och Margareta. Så nej, jag flörtade aldrig med Klister, men kanske han hittade på det för att få henne sur på mig? Misstanken finns där. Speciellt efter hans påhopp mot mig 2005/2006, när jag var där för att lämna min dotter i några dagar. När Margareta varit där hade han varit otrevlig och sagt taskiga saker till mig om att jag var en dålig och överbeskyddande mamma, sen lite senare när vi var själva kom han med opassliga förslag. Så ja, han har stora skäl att svartmåla mig och få mig att framstå som en lögnaktig skata inför alla människor. Naiv som jag är så har jag aldrig skvallrat på hans beteende för någon. Jag avvisade honom och sen tänkte jag inte mer på det här tills hela den här soppan uppdagades. En till som har något att tjäna på att göra mig till en idiot i världsklass är min bror Birger. Den ena saken han har är hans stuga, som han hoppades skulle få samma skjuts fram i arvsskiftet som Margaretas stuga, när alla blev sura på mig för mina lögner. Han hoppades förstås att hans stuga skulle åka med som på ett bananskal. Det komiska är ju att vi alltid trott att hans stuga var hans och vi hade trott på honom och Alma när de skrikit och gormat om pappas senilitet, när han hävdat stugan var hans. Nu har vi ju hört att pappas syster säger sig VETA att stugan var byggd av pappa och att den var pappas och inte Birgers. På riktigt. Något vi aldrig brytt om oss att ta reda på om inte Birger börjat ljuga ikapp med Margareta såhär. Han sköt sig kanske i foten. Men kanske han inte tänkte så långt? Kanske blev han meddragen i någon form av djupt liggande hat emot mig, som är mer undermedvetet än medvetet?

En tanke som kom in var att han har egentligen ett stort behov av att rättfärdiga sig själv och sina egna handlingar gentemot mig. Genom att få mig att bli en stor elak idiot, istället för den snälla hjälpsamma person jag alltid varit, kan han stryka ett streck över alla busstreck han gjort emot mig i hela sitt liv. Det är säkert många fler än jag orkat komma ihåg såhär på rak arm och det kan ju finnas en hel del jag inte har alls koll på för det kan ha hänt när jag var väldigt liten. Som sagt, jag vet inte vad för skäl han kan tänkas ha till att vilja göra mig till syndabock mer än att det får honom själv att komma i bättre dager. Det har alltid varit väldigt svårt för honom och de andra att skylla saker på mig för jag har försökt så hårt att göra allting ”rätt” i livet. Jag har varit så snäll och hjälpsam man bara kan vara och jag har satt upp lagom gränser emot dem, fast de konstant försökt gå över dem och trampa på mig. Såna med de här typerna av personlighetsstörningar brukar trampa på människor som inte sätter tydliga gränser. Genom att då och då markera ens gränser kan man hålla dem på lite håll, annars ser de en som ett lätt offer och kör fullkomligt över en. Vad sen allra sist vår mor Alma har att tjäna på att få mig idiotförklarad kan vara att hon lyckas se till att hennes Gyllene Barn får de stugor hennes ex-man byggt. Och det utan att behöva dra av dem ifrån sin arvslott. Det kan alltså vara en känsla av en sista vinst emot hennes ex-man, som hon avskydde, och en sista tillplattning av sina värdelösa barn. Genom att ta bort min sista värdighet och få alla människor att tro på hennes sagor om min och min familjs sjuka värderingar och uppförande kan hon självrättfärdiga alla lögner och negativitet hon spridit om mig i alla år. För oavsett vad hon sagt till mig så har hon helt klart gett en helt annan bild av mig när hon talat om mig med andra människor. Till mig fick hon det att låta som om hon var upprörd över hur lite pappa gett till mig. Hon försökte få mig att tigga pengar av honom. Jag vägrade. Hon höll på med det här ganska länge och nu ser jag att hon ville hjälpa Margareta få stugan gratis. Margareta har nämligen satt upp en uträkning, där vi alla kan se att hon MED stugan fått mindre än pojkarna. Tyvärr har jag fått mindre än henne. Hade jag tiggt 100 tkr hade det problemet varit ur världen.

När vår mor Alma verkade så angelägen om att jag skulle få lika mycket som mina syskon trodde jag hon faktiskt brydde sig. Jag tyckte att istället för att JAG skulle tigga kunde hon ju nämna det för pappa, som måste varit den som omtalat det här faktumet för henne. Han berättade själv samma sak för mig sommaren 2011, när jag var där och hämtade hunden, som mamma dumpat på honom. Så att Alma fått det ifrån vår pappa förstod jag och därför kunde jag inte förstå varför hon tyckte det var jag som skulle tigga. Om båda två visste om det kunde hon ju påmint honom! Hur svårt var det? Så jag vägrade tigga. Idag skryter Margareta om att hon inte tiggde pengar, att det var pojkarna som tiggde och inte hon. Ändå fick vi andra tre pengar 2004 för att Birger tiggt. Jag fick mycket pengar, som pappa gav till min man utan att nämna det för mig. Min man sa något om det, men jag förstod aldrig att han fått det ifrån MIN pappa eller hur mycket det var. Minns jag trodde han tjänat 10 tkr på jobbet och köpte en dragkärra åt sig själv för det. Ett halvår senare trodde jag att han fått 30 tkr av SIN pappa och köpte lite möbler för det. Hela tiden var det mina pengar, som jag kunde använt till de saker jag behövde pengar till. Jag behövde se en ny doktor, men hade inga pengar. Jag behövde laga min bil, men hade inga pengar. Därför visste jag att jag inte fått några pengar 2004. Några pengar till Margareta 2004 stod inte på hennes sammanställning. När vi kollade upp kontoutdragen finns bara pojkarnas och mina pengar med. Så varför gav inte pappa ALLA pengar när han gav bort pengar, ifall nu Margareta fått så mycket mindre? Det var ologiskt, men kanske han hade sina skäl. Eller fick hon pengar, men om de redovisades så skulle hon inte kunna ”trolla bort” sin stuga så hon plockade bort kontoutdraget. Tanken har föresvävats, men vi orkade inte rota i saken, även om vi lätt kunde bett banken kollat upp saken. Det kändes meningslöst så snart som vi förstod vad de höll på med. Istället gick vi till Tinget och bad att få en oberoende människa att skifta fastigheten. Någon som inte luras och ”gas-lightar” folk.

Ordet ”gas-lighting” kommer ifrån en film med Ingrid Bergman. Hon gifter sig med en kille som försöker driva henne till vansinne av själviska ekonomiska anledningar. Genom att få henne att tro att hon inbillar sig saker och ting börjar hon till slut tvivla på sina mentala förmågor. Hennes man får till och med hushållerskan att hjälpa honom lura hustrun. Det att först visa mig avtalet och sen försöka få mig att tro att jag ”inbillat” mig alltihop ifrån en berättelse Margareta påstår sig ha sagt till mig om avtalet är ett typiskt fall av just ”gas-lighting”. Folk med den här typen av personlighetsstörning som Margareta uppvisat hela sitt liv har ofta påvisats använda den här metoden för att få folk så förvirrade att de inte längre tror på sig själva. Den får också lätt andra människor att tvivla på ett vittne. Metoden är avsedd att krossa en annan människa, så det är inte gjort för någon småsak som att tjäna lite extra pengar. Det är något mycket djupare. Det kommer sig ur ett sadistiskt behov av att plåga någon annan människa till den förlorar all sin värdighet. Betänk det jag berättat ovan. Min systers första man kände knappt mig, ändå avskydde han mig så innerligt och intensivt att jag trodde han var en fullkomlig psykopatisk idiot. Sen gifter hon om sig med en karl som verkar gilla mig väldigt mycket och som jag får en bra kontakt med. Allting verkar jättetrevligt och så plötsligt börjar han säga elaka kommentarer om mina barn och mina uppfostringsmetoder. Dvs han ger sig på det som står mig närmast mitt hjärta. När jag ser tillbaka ser jag hur han mer och mer börjat ”förakta” mig, oavsett att vi inte haft någon som helst kontakt mellan våra möten. För varje möte blir han alltmer fientlig emot mig! I somras lovade min syster stort att hon skulle bjuda hem mig på en fin middag, lagad av henne man, och rolig shopping och spa. Efter hennes stora löften, när ingen längre lyssnade, säger hennes man att han INTE vill laga mat till mig. Något som givetvis låter fruktansvärt kränkande när jag nu tänker på det. Han säger det EFTER han hört min berättelse om hur jag med nöd och näppe överlevde den dödliga anemin och det fast jag ännu inte fått besked ifrån läkarna om jag fått bestående men från den, som kan förkorta mitt liv avsevärt. Säg om mina njurar höll på att kollapsa eller nått. Dvs vad han vet är att jag höll på att dö, överlevde, fyllde 50 och nu vägrar han laga ett mål mat till mig för att han tycker att mitt liv är värdelöst. Det är hur jag tolkar hans reaktion idag.

Efter jag berättat för min svåger Klister om hur jag överlevde och hur sjuk jag hade varit och hur jag förlorat barnet som jag varit gravid med sommaren 2005 och en massa annat frågar han min syster om hon kände till hur sjuk jag varit. Hon svarar då ”Nej”, men det är inte alls sant och jag tyckte redan då det var konstigt att hon svarade så. Nu inser jag att hon svarade så och sen, när jag inte hörde det, sa något om att jag ”hittar på saker”. Jag vill inte inse det, men efter jag hört min kära svägerska säga så om sin storasyster, som tog hand om henne när hon var liten, så inser jag att lillasystrar är kapabla att säga så om sina storasystrar. Att de hittar på sina sjukdomar. Den här andra storasysterna har reumatism och när jag tog hennes händer i mina så såg jag att så var fallet. Jag höll dem i mina och kände hur kalla de var. Jag fick reumatism i min kropp av blodbristen, så jag har också fått sneda fingrar och värk, men nu efter jag blev ”frisk” har kroppen börjat må bättre. Leder som förut värkte och knakade, som var inflammerade och oanvändbara, har börjat fungera igen lite smått. Värken har blivit mindre, även om jag nog får leva med en del av den om jag inte börjar leva sundare. Så att tro att Margareta ljög om min sjukdom är inte otroligt. Hon ljög antagligen för att dölja det faktum att hon aldrig berättade om den. Redan på mitt barnbarns dop var jag svårt sjuk och kunde knappt stå på benen, men vare sig hon eller hennes gubbe brydde sig. De åkte därifrån utan att respektera vad som kunde varit min sista önskan. Jag bad dem komma över och titta på min nya trädgård, som jag suttit på en pall och gjort iordning för alla gästerna på dopet under de sista veckorna. Jag ville visa upp den någorlunda ”färdig” för alla innan det var för sent, för att jag var döende hade jag redan förstått på dopet. Men jag visste inte varför, men trodde det var hjärtat som slutat funka som det skulle, eftersom jag har ett medfött hjärtfel. Min nedgång var så hastig att jag var rädd för att det inte skulle finnas något att göra. Men det var dopet att fixa så jag gick inte till doktorn förrän efter det.  Två veckor närmare bestämt, när jag till slut fick med mig min man, som först inte velat följa med. Jag ville ha med honom för att någon skulle intyga att jag verkligen var sjuk. Läkare säger alltid att jag är frisk och det gjorde den här också, fast min man var med mig.

Det är det komiska i alltihop. Att svågern hellre trodde på att jag var inbillningssjuk är inte så svårt att förstå när man inser att alla läkare jag någonsin träffat i hela mitt liv alltid trott att jag varit inbillnings-nånting. Första gången jag var gravid trodde den kvinnliga läkaren ifrån Island, som jag träffade på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där jag själv arbetade just då, att jag bara var inbillningsgravid och hade ett inbillningsmissfall. När hon sen, mot sin vilja, gjorde en skrapning så fann hon fostret. Det gjorde henne mycket sur och trumpen, för hon hade haft fel. Sen hade jag ett missfall till och sa det till barnmorskan på Mödravården, men hon trodde mig inte och skickade mig vidare genom systemet till läkarbesöket. Läkaren trodde inte jag varit gravid ens och blev sur på mig för att ödsla hans tid. Som tur var så kom jag på att jag hade utsöndrat mjölk efter det ”påhittade” missfallet. Man gör bara det om man verkligen haft ett missfall, om man aldrig haft barn tidigare. Så då tystnade han i sina otrevligheter. När jag till slut födde mitt första barn trodde alla på BB att jag var inbillningssjuk när jag gick ”konstigt”. Efter ett par dagar gjorde de en rutinundersökning och upptäckte en jätteblodutgjutelse i underlivet. De kunde ha frågat mig varför jag gick konstigt, istället skrattade de åt mig bakom min rygg. Vissa människor väcker andras empati och beskyddarinstinkt. Jag tillhör inte den gruppen. Det verkar som om människor istället drabbas av en sjuk sadistisk lust att ignorera allt jag säger och tro det värsta om mig. Det är just den egenskapen som naturligtvis Margareta spelar på. Hon vet detta. Hon har upplevt detta i hela sitt liv, hur jag blivit marginaliserad och bortviftad. Därför visste hon att det var ett säkert kort att göra mig till ”idioten”. Ingen skulle lyssna på ”idioten”. Även om Klister från början betett sig som en riktig människa emot mig så dröjde det inte länge förrän han också köpte konceptet att jag var ”idioten”. Det gjorde han långt innan han och Margareta kom på att jag skulle spela ”idioten” i arvsskiftet så att de kunde avslöja existensen av det skrivna avtalet, samtidigt som de med min hjälp kunde få alla att ignorera dess existens. Framförallt få mig att ignorera det så snart som jag förstod att ingen trodde på mig, som vanligt. Det är det som är att vara en ”syndabock”. De här personlighetsstörningarna har alltid en ”syndabock” som de klistrar allt sitt eget ofog på.

När man växer upp som syndabock så blir man snart till hela världens syndabock. Alla människor känner igen en syndabock när de ser den. Det är en människa som i hela sitt liv fått veta att den inte räknas. En människa som ingen lyssnar på. Därför blir den en perfekt syndabock i arbetslivet. Varje inkompetent, egenkär idiot i arbetslivet behöver en syndabock. Bara riktigt observanta personer kan se igenom ”syndabock” tricken på en arbetsplats. Inom sjukvården har jag märkt den här stämpeln just genom att ingen lyssnar på vad jag berättar för dem. Därför ser jag ingen mening med att gå till doktorn själv. Hade inte min man varit med vid mitt första missfall hade jag aldrig fått en skrapning och fostret hade varit kvar i livmodern och legat där och ruttnat ett bra tag. Därför ville jag ha med honom till doktorn när jag kände det som om jag höll på att dö. Efter jag hjälpt min syster flytta 2003 hade jag hastigt insjuknat i något som mest kan liknas vid akut muskelsvaghet. Jag tappade allting och jag trillade omkull när jag var ute och gick. Att springa kändes som att röra sig igenom tuggummi. Jag ville egentligen inte gå till doktorn och hoppades jag fått nån tillfällig virus. Efter sju månader gick jag ändå till doktorn. Hon sa att jag var frisk och skickade hem mig. Idag vet jag att hon inte tog ett enda prov. Hon bara viftade bort mig som en obetydlig fluga. Det trots att hon såg att jag hade fyra små barn med mig och att jag sagt att jag satt på mig rouge för att jag kände mig blek. Jag hade berättat om svagheten, tröttheten, men hann inte nämna att jag tappat allt mitt långa hår. Hon hade redan avvisat mig innan jag kom till den detaljen och jag var så väldigt trött att jag inte orkade bråka med henne. Så jag gick hem. Sen hade jag inte råd att gå till doktorn igen och jag ville inte gå ensam. Hösten 2005 fick jag missfall igen och blödde hela natten. Jag lyckades få min man att följa med mig till doktorn, som undersökte mig och sa att allting var bra. Ibland får man bara missfall. Jag trodde han undersökt att det inte var något speciellt som orsakat missfallet, men nu vet jag att det inte gjordes något minsta blodprov. Jag mindes inte det då, vilket inte är så konstigt om man varit uppe hela natten med värkar och förlorat mängder av blod. Han var ialla fall trevlig doktorn och lovade att jag kunde försöka skaffa barn igen. Vilket knappast var någon mening med om man har väldigt svår anemi.

När jag kommit till sjukhuset med min dotter så märker jag att hon får mycket bättre behandling än vad jag någonsin fått. Även om jag tycker de kunde varit ändå trevligare en del personal, så har jag reagerat på hur snälla många är. Exakt samma personer som jag ser behandlar henne så vänligt kan sen vända sig emot mig och vara otrevliga. Det är lite surrealistiskt det med, för man blir ju glad i människor som är snälla emot ens lilla flicka, så när de sen riktar negativitet emot en annan får man en känslomässig dissonans emot dem. Hon är en sån söt och rar liten flicka att jag förstår att hon väcker empati och beskyddarinstinkter. Sen så älskade jag henne väldigt mycket när hon var mitt endaste lilla barn i många år. Det sägs ju att vår känsla av egenvärde har sitt ursprung i hur vi blir bemötta de där första viktiga tre åren. Saker som sen händer är inte lika viktiga, om än viktiga. Grunden är lagd. Jag är glad för att människor vill hjälpa henne och känner att jag kan lita på att hon i livet kommer få en del hjälp ifrån somliga personer ialla fall. Om jag känt att hon bara skulle stöta på motstånd hade det varit svårt att slappna av. Jag har varit lite oroligare för hennes bröder, men vad jag nu sett så gillar människor verkligen dem på olika sätt och vis och min tanke är att de nästan har det lite enklare för de är pojkar. Kanske för att pojkar behöver mer hjälp än flickor och därför så är ofta lite äldre flickor där och hjälper dem på vägen. Ibland kan min äldste pojke vara lite hypokondrisk och extra orolig för hälsoproblem, men han är duktig på att hävda sig själv och säga ifrån. Ofta får han helt klart empati och hjälp ifrån sjukvården när han behövt det. Samma gäller min yngste son, som dock alltid varit frisk, men den gång vi velat få honom kontrollerad för olika saker har vi aldrig blivit bemötta som om han saknade värde. Vår minsta flicka hade medfött hjärtfel, samma som jag, och hon fick mycket uppmärksamhet innan felet hade korrigerat sig själv. Sen dess har hon mest varit frisk. Mitt fel upptäcktes ”för sent” så det kommer inte korrigera sig själv. Hennes hjärtläkare sa att det skulle rätta till sig före sju års ålder, annars gjorde det inte det. Jag nämnde att jag hade blivit diagnoserad med samma fel, men jag tror inte han hörde mig. En sån sak borde stått i dotterns journal, tyckte jag, för isåfall är det ärftligt. Han svarade inte något när jag sa det. Knappast förvånande, för just det att bli ignorerad och marginaliserad är liksom symtomatiskt för hela mitt liv. Jag tror han trodde jag hittade på det för att verka märklig. Jag kan ha fel, men jag har ingen annan förklaring på varför han inte reagerade. Om det jag sa var sant så borde min diagnos stå på mina papper i det landsting jag bodde i som 18-åring.

Till slut så har vi kommit till slutet i den här berättelsen. Svaret på frågan hette den ju och svaret är alltså att de planerade att göra avtalet meningslöst genom att visa det för den minst värda människan i hela världen – MIG. Ialla fall minst värd i deras värderam och den värderam de projicerat ut både över min själ och hela omgivningen som de kommit i kontakt med. De har genom så många år förgiftat hela min omgivning med hur värdelös jag är att det är den bilden jag får tillbaka när jag umgås med människor de förgiftat. Alla kusiner och släktingar jag har verkar dock INTE blivit förgiftade, så en hel del av dem gillar mig ändå och det har varit roligt att ha träffat dem och sett att de älskar mig tillbaka. Det är mycket kärlek i blodsbandet. Men giftet har inympats rikligt i människor som jag står som närmast och naturligtvis direkt in i mig också. I en dröm jag hade för några år sen högg en giftorm mig. Har för mig ormen var gul och såg verkligen giftig ut. Den ville döda mig, men drömmens budskap var att jag var odödlig. Kanske huggormen är en person i min närhet som förgiftat mitt liv? En person som nu visat sitt rätta jag. Genom det här giftet har alla människor i min närhet känt att jag är mindre värd än andra och på så vis har många hjälpt till att trycka ner mig. Det är tyvärr så giftet fungerar att du själv visar för nya främmande människor hur du ska bli behandlad på ett sätt som är fullkomligt undermedvetet och som de plockar upp och manifesterar genom otrevligt och nonchalant uppförande mot dig. Min tanke är då att ifall jag kan avgifta mig ifrån det här giftet genom att inte göra mig mottaglig för mer inympning så kunde jag sluta visa andra att de ska behandla mig dåligt. Redan idag har jag märkt att saker ändrar sig. Det är inget som går över en dag, men saker händer då och då som visar mig att människor blivit mindre fientliga mot mig. Klart att man får en och annan motgång och det får man räkna med. Rom byggdes inte på en dag. Man får räkna med bra dagar och dåliga dagar tills giftet tunnats ut och dess effekter avtagit. Efter skiftet är avslutat och allt samröre med de här giftproducerarna så kommer säkert saker att ljusna avsevärt. Tanken att aldrig mer behöva ha med någon av dessa monster att göra igen känns helt fantastiskt underbar. Att aldrig mer behöva känna mig såsom de just för stunden vill få mig att känna mig. Det kan vara hjälplös, bunden till dem, skyldig att ställa upp för dem eller någon annan känsla de vill manifestera. De använder både kärlek och förakt för att slussa runt mig i ett dis av otillräcklighet.

Så snart denna värdelösa människa, som alltså skulle vara jag då, började tala om avtalet jag godtroget tagit del av, så skulle Margareta låtsas som om jag bara hittade på och tog och blandade ihop något vi talat om med en verklig fysisk händelse. Hon skulle ”gas-lighta” mig och Gunnar skulle tro på henne genom att Birger garanterade att allt var som det skulle. Papprena hade skrivits under och sen skulle ingen kunna överklaga skiftet, eftersom alla då kände till att det en gång fanns ett skrivet avtal men alla kom överens om att strunta i det. För det saknades en kopia av avtalet då den 30 september 2012 när jag fick läsa avtalet. En kopia hade inte återfunnits för hade Margareta hittat den sista kopian hade jag aldrig fått läsa avtalet. Då hade det försvunnit ner i minneshålet, bortglömt av alla och aldrig någonsin upptäckt av mig och Gunnar. Det var när Gunnar började propsa på att få se avtalet som Birger drog in vår mor Alma i arvsskiftet. Hon skulle garantera att allt var som det skulle, bara jag och Gunnar skrev under vadhelst hennes Gyllena Barn bad oss om. Skit i avtalet, det hade hon aldrig sett så det hade pappa kastat, påstod hon EFTER hon fått reda på att jag läste det efter hans död. Hur han nu lyckades med den bedriften, men det var vad hon på fullt allvar påstod. Naturligtvis var det just så absurt för mig och Gunnar som saker såna här personer påstår brukar vara. Logik och rationella tankeordningar liksom inte fungerar i deras värld. Att läsa vad de skriver är som en tripp ner i det där Underlandet som Alice åkte till. Jag tog en bild på Alice och gjorde en video där jag svär en gruvlig ed för att bevisa för världen att jag är villig att svära på det käraste jag vet – alla varelser jag älskar – att det jag säger är det som hände mig, samt att jag då hade ett vittne. Vilket inte Margareta har till sin version att hon bara berättat muntligt för mig om avtalets existens. Bilden av Alice är verkligen träffande för där står texten som återfinns i den berättelsen. De är alla galna och så länge jag umgås med dem så blir jag också galen. Jag vill verkligen INTE vara det, så jag föredrar att komma från deras hål och leva i solen.

HJSAliceBlack

Alice: ”But I don’t want to go among mad people”.

vetteljus.org – ibeoDesign

Annonser

2 thoughts on “Svaret på Frågan

  1. Leif Erlingsson skriver:

    Tack att jag fick läsa. Tänkte på en sak medan jag läste, och blev glad när jag senare i texten upptäckte att du också förstått detta: ”Det är tyvärr så giftet fungerar att du själv visar för nya främmande människor hur du ska bli behandlad på ett sätt som är fullkomligt undermedvetet och som de plockar upp och manifesterar genom otrevligt och nonchalant uppförande mot dig. Min tanke är då att ifall jag kan avgifta mig ifrån det här giftet genom att inte göra mig mottaglig för mer inympning så kunde jag sluta visa andra att de ska behandla mig dåligt.” Precis som du skrev så kommuniceras på någon ”underkanal” så att det har varit väldigt ansträngande att höra vad du verkligen säger, men lyckligtvis har jag brutit igenom. Kramar från en Tankebrytare!

    Liked by 1 person

    • vetteljus skriver:

      Tack för att du läste och för att du anstränger dig för att höra. Bruset vi blivit programmerade med kan verkligen vara öronbedövande så ju mer vi kan stänga av det och få lugn och ro med vår egen verklighet – det som verkligen är – ju bättre kan vi höra. Vet inte hur jag ska göra för att få WordPress att sluta busa med dig dock eller varför det är två mail på ditt konto. Jag bjöd in på bägge för jag visste inte vilket du ville använda. Kramar Birgitta alias Vetteljus

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s